Ja det kan man ju undra....som jag har letat, med tårarna rinnande ner för mina sönder grinade kinder...
Att hjärnskakning kunde få en människa att bli så förändrad/konstig/seg hade jag ingen aning om...trodde bara att lite huvudvärk ett par dagar var dealen sen skulle allt vara som vanligt igen.
Men...så var inte fallet...det har jag fått lära mig, big time!
Huvudvärk konstant varje dag, vid minsta ansträngning så blir den värre. Ingen vanlig huvudvärk utan mer som huvudet vore för litet för innehållet...spänner och ömmar, ja det tom ömmar när jag tar på pannan, huvudet. Liknar faktiskt migrän, att vara ute i solen utan solglasögon går inte, så sprängs nästan huvudet.
Att börja träna stenhårt var ingen hit...då blev det värre.
Balansen har fått sig en riktig smäll...när jag går så känns det som om jag dras åt vänster, är väldigt tydligt i större rum,,,konstigt! Känns lite som att vara full i huvudet men inte i kroppen!
Minnet är det verkligen fel på...värre än vanligt!
Talet hänger heller inte alltid med, sluddrar lite.
Armarna hänger iaf med nu...för några veckor sedan så löd dom mig inte...dom fanns där men jag kände dom inte och jag fick verkligen anstränga mig för att få dom att göra som jag ville.
Det var då jag åkte till sjukhuset och dom tog in mig på en gång, har aldrig gått så fort på akuten för mig nånsin...div övningar/prover och röntgen.
Gråten...ja det bränner innanför ögonen hela tiden, har blivit blödigare än vanligt, kan inte prata om olyckan utan att gråta.....Trauma var det en av mina kunder som sa att det blir och att man måste prata med någon som har koll på läget...
Förmodligen så har man kommit till en punkt i livet då man inte kan fly längre...utan måste deala med det man varit med om....allt lixom flätas samman.
Orkeslösheten...vart kom den ifrån?
Jag som har 1000 saker på gång samtidigt....har legat som ett kolli och sovit på soffan i en veckas tid....inte orkat laga mat, inte städa, inte någonting...
Tur man har snälla vänner som hjälper till med allt praktiska runt omkring.
Har inte gjort nånting kul sen olyckan...har inte lust, vill bara vara hemma med barnen och bara vara,,,,Nu snart är första gången sen Juli som det ska festas....har jag lust: NEJ inte nånstans, men jag måste ju börja någonstans....men jag tänker inte dricka och jag går hem tidigt, för att lägga mig på soffan och inte göra någonting.
Att köra bil har blivit lite läskigt, kan inte beskriva känslan här, men känslan är lite som ett tv-spel....måste liksom tänka till innan jag byter fil eller kör ut från tomten....Backa ska vi inte prata om....måste kolla alla vinklar 1000 gånger om...skit jobbigt.
Meningslöst är det mycket som är just nu....ja allt utom barnen såklart, som är så duktiga nu när jag är "konstig".
Titta på tv går en liten stund och då helst svenska program så att man slipper anstränga hjärnan med fler moment som att läsa texten.
Datorn...ja det funkar också en liten stund, sitter jag för länge så måste jag hälla i mig värktabletter....
Fotografering...är döden för mitt huvud, likaså träningen som nu läkaren förbjöd...fan fan fan...
Så mitt liv består just nu i att bara ta det lungt och inte stressa så mycket....je right!!!
Och det bästa av allt är ju att det kan ta upp till 1 år innan jag är "normal" igen...
Mariahjärnskakningsfia